Halvtid (del 2)
Så då är det äntligen dags för del 2 i min självkomponerade blogg-serie halvtid där jag går in på djupet om några valda delar i Hälsingefotbollens underbara och spännande värld. Del 2 kommer att främst handla om Trönös framfart, ett lag som har förvånat alla denna säsong genom att rada upp framförallt fina resultat på hemmaplan. Plus att jag redan nu kan avslöja vad del 3 kommer att handla om. Då kommer jag att nosa på årets otroligt jämna HälsingeAllsvenska ett ord som nu på slutet använts mer och mer flitigt. Vilket är ett ord som jag för x antal år sen snappade upp på min första div.4 match på Brovallen i Enånger och som var ett ord som jag fastnade för direkt, ett ord som beskriver hur "stor" och betydelsefull hälsingefotbollen är.
Som ni säkert alla minns så vann Trönö HälsingeAllsvenskan överlägset ifjol, Trönö hade det mest vägvinnande spelet och dom bästa spelarna helt enkelt. Ett lag som till i år egentligen har blivit sämre namnmässigt MEN som har överraskat alla och ligger på en topp 5 plats i div.3. Orsaken är egentligen ganska enkel, Hjärta är en stor del till Trönös framfart i trean. Jag som innan säsong va helt övertygad om att Trönö skulle få det mycket svårt att hänga med i trean och efter att dom endast några veckor innan seriestarten valde att "sparka" den mycket kompetenta tränaren Kjell Rosén så var jag helt övertygad om att Trönö hade grävt sin grav ännu djupare. Men ack så fel jag hade, för med hjärta och kärlek till laget och bygden har dom förbluffat alla med sin framfart, och med fina resultat framförallt mot Kvarnsveden (4-1), har laget visat att trots spelarförlusterna från ifjol är man ett lag att räkna med.
Trönös signum denna säsong lyder som följande: Alla kämpar för varandra och alla spelare har växt x antal snäpp under säsongen plus att Trönö hemma på IP är kanske den svåraste nöten att knäcka för samtliga lag i trean. Trönö använder sina resurser till fullo plus att man har toppar i varje lagdel. En målvakt som nyper allt i luftrummet och som spelar med ett självförtroende som är få förunnat. En stabil backlinje som bland och ger men med en rutin som sitter i ryggmärgen och som alltid gör sitt jobb. Ett mittfält som jobbar hårt både framåt och bakåt och som aldrig viker ner sig vilket profiliseras av fältherren Jonas Lif som nu tyvärr åkte på en läskig skada och kommer bli borta ett bra tag från bollplanen till Trönös stora besvikelse såklart. Ett anfall som bygger på en klassisk uppsättning av att hårt jobb och slit tillslut lönar sig, vilket stavas framförallt Christer Wallgren som alltid jobbar och sliter som att det vore hans sista andetag på planen.
Trönö har visat att man som nykomling kan spela bra offensiv fotboll utan att bli straffade för det, på ett sådant ödesdigert sätt så att anfallsspelet blir lidande. Ett försvarsspel som kombinerar deras tunga anfallsspel på ett strålande sätt, vilket i sin tur bidrar till att man inte behöver vara rädda för att anfalla och utnyttja sina resurser till fullo. Trönö har för mig bevisat att man är ett lag värdiga div.3 och jag tror att hösten kommer att utvisa om man också är mogna för det.
// Kom gärna med synpunkter! :)
